EN SLÄKTKRÖNIKA FRÅN KÖLINGARED,
FALBYGDEN OCH HÄGGUM


Yvs ej av fädrens ära, envar har dock blott sin,
säger Tegnér i Frithiofs saga. Det är ett gott råd, värt att beaktas.
En annan sak är att yvas över fäderna är att "hålla dem i vördnad",
som vi äldre fick inpräntat i oss i skolans katekesundervisning, Att
genom forskning söka lära känna dem, deras levnadsvilkor och den tid
de levde i kan vara ett sätt bl.a. De gamla bevarade handlingarna,
kyrkböcker av olika slag, mantalslängder, bouppteckningar etc., ger
inte många detaljer men i sin knapphet dock ibland intressanta och
vägledande upplysningar om dessa nu glömda släkten.

Följande släktkröninka handlar om hur enkelt och fattigt folk ur de
djupa leden, vars öden varit lika hundratusende andras. Deras ägodelar
har varit få och vardagliga, arbete och slit har fyllt deras dagar och
gett dem en knapp bärgning, sjukdom och olyckor har drabbat dem. För
många har levnaden blivit kort, kanske mycket kort. Åtskilliga har
dock uppnått hög ålder trots tunga och långa arbetsdagar, dålig hygien,
obefintlig allmän hälsovård, bristfällig klädutrustning och usla bo-
städer samt enformig, kanske otillräcklig och föga näringsriktig föda.

Hans Persson och Elisabet Andersdotter
Krönikan börjar med historien om en indelt soldat, Hans Persson,
från kölingared i Redvägs härad av Älvsborgs län. I tjänsten tillhör-
de han Redvägs kompani inom Elfsborgs regemente med fastare organisa-
tion från år 1680. Kompaniets mötesplats var Timmele hed. I dödboken
från Böne pastorat, dit Kölingared hörde, finns en anteckning från år
1729, som lyder så:

"Julius d. 6. Kyllingared, förlofvade soldaten Hans Persson i
Lellåhs drunknade på Lönnern d. 3 hujus emellan Slettry och Lönnarp,
ther han ingefans flytande i watnet d. 4 om morgonen
".

Det torde ha varit dagen då dödsfallet anmäldes på pastorsexpe-
ditionen.
Denna notis är en fast punkt i kunskapen om soldaten Hans Persson.
Han var "förlovad", vilket betyder, att han erhållit avsked ur tjänsten.
Även om åtskilliga kvarstod till högre ålder, avgick den indelte van-
ligen vid 55 års ålder - om han nu fick leva så länge i den krigiska
tid, det här är fråga om. Senast 1728, året innan han drunknade, har
Persson lämnat regementet, och hans födelseår kan sålunda bestämmas
till början av 1670-talet, kanhända till 1672 - för nu jämt 300 år
sedan. Från denna tid finns inga församlingsböcker från Böne pastorat.
De äldsta befintliga har börjat föras 1721.

I dödboken för Böne för år 1743 finns följande anteckning:

"Enkan Elisabeth Andersdotter i Tumla, född i Nåtare, gift med soldaten Hans
Persson 24 år, 2ne söner, enka i 14 år, sjuknade d. 2 April, dödde
d. 8. 58 åhr gl.
"

I förbigående kan nämnas, att sjukdomsförloppet var snabbt. Ett vittnes-
börd bland många andra om att epidemier härjade.

Nåtare var en by i Knätte socken, omfattande fflera mindre jordbruks-
lägenheter på ett par kilometers avstånd från Lillås, tumla ett mindre
torp i Kölingared.

Av notisen om "enkan Elisabeth" kan vi sluta oss till att hon var
född 1684 eller 1685, att hon gifte sig 1704 - troligen - med soldaten
Hans Persson och att makarna hade två söner. Vidare, att åldersskillna-
den mellan dem var tolv till femton år.

Soldaten Perssons upplevelser i tjänsten har vi ingen möjlighet att
få närmare kännedom om. I Kungl. krigsarkivet finns antagligen någon
gammal rulla med anteckningar om inskrivning och rotetillhörighet etc,
men forskning härom har ännu inte kunnat utföras. Hans perssons soldat-
liv har antagligen förflutit på samma sätt som hans vapenbröders. Han
har delat sitt regementes öden och äventyr, och en ytlig studie därav
ger följande detaljer.


Fram till 1709 har elfsborgarna undgått krigskommendering frånsett
mindre styrkor, som i början av den sora ofredstiden sändes över till
Östersjöprovinserna. I Karl XII:s först krig mot Danmark deltog inte
regementet men hade order att göra sig berett för avsegling och land-
stigning på Jylland. Därav blev emellertid intet. Kriget tog slut, och
det blev fred på det hållet.

Hans Persson torde sålunda under seklets först decennium ha be-
funnit sig i hembygden. Han gifte sig och fick barn. Efter svenskarnas
nederlag vid Poltava 1709 inföll danskarna i Skåne, som de till stor
del erövrade. I det avgörande slaget vid Hälsingborg 1710 blev de emel-
lertid besegrade av trupper från södra Sverige, anförda av Magnus Sten-
bock. Även Elfsborgs regemente var med i den bataljen, och manfallet var
stort. Om Hans Persson följt sitt kompani i striden, vilket väl är tro-
ligt, så kom han undan med livet. Han kom hem.

Men dessförinnan är det möjligt, att han fick vara med sitt regemen-
te i Stenbocks misslyckade fättåg i Schleswig-Holstein, vilket slutade
med kapitulation och fångenskap i den danska fästningen Tönningen. Elfs-
borgarna deltog även i Karl XII:s krig mot Norge, och var Persson med,
så hade han även denna gången lyckan med sig. Som soldat var han nu litet
till åren kommen, och det lär ha varit så, att de gamla knektarna kom
bäst genom svårigheterna, hur det sedan gick till.

1718 stupade kungen, och därefter var det slut med krigsäventyren
under Hans Perssons tjänstetid.

Lillås
Av 1700-talsbebyggelsen finns inget kvar. De nu
befintliga husen torde kunna dateras från senare delen av
1800-talet. Bonihgshuset är dock yngre. Ladugårdens tak
är ganska nytt. Skogen i bakgrunden är kanske lik den, som
växte där på Hans Perssons tid. Marken och stenarna är de-
samma som då.


Lillås
Skogsmark vid Lillås
Kullerstenarna ligger tätt och är nästan övervuxna av mossa
och annat grönt. Vitsipporna blommar.


Några uppgifter om den indelte soldatens villkor i freds- och krigs-
tid kan kanske finnas anledning att anteckna. Ansvariga härför var hans
rote, dvs några bönder i hemsocknen, vars krigstjänst han skulle full-
göra, när ofred inträdde. Den kontanta lönen var 20 daler kopparmynt
om året i början av 1700-talet, och han skulle hållas med vissa klädes-
persedlar. Som bostad uppläts åt honom och hans familj en "särdeles stuga"
och därjämte ett "spannland" åker och äng att föda en ko och några får
på samt en kåltäppa. Mot dagsverken skulle han han hjälp av rotebönderna
med dragare för sitt lilla jordbruk. Var soldaten inkallad till tjänst,
skulle roten utan motprestation bistå med sådan hjälp.

När Hans Persson drunknade 1729 bodde hans familj på hemmanet Lillås,
som ligger på en stenig moränås öster om sjön Lönnern. Det är troligt,
att familjen hade bott där flera år innan olyckan inträffade. Ett soldat-
torp i närheten har antagligen varit hans tjänstebostad en gång. Det
är nu, liksom all annan 1700-talsbebyggelse i trakten, borta.

I dödboken från Böne finns en anteckning om en änka, Christin Nils-
dotter från Lillås, som avled den 20 november 1725. Hon uppges ha varit
92 år gammal. Hon var född i Duvared i Hössna och hade bott i Nåtare i
Knätte och Lillås. Hennes make, vars namn är okänt, var tydligen död
före 1721, det år då församlingsböcker började föras i pastoratet. Det
är tänkbart, att denna Christin var Hans Perssons mor och att Lillås
varit hans barndomshem. Det kan också ha legat i Nåtare. Därifrån kom
hans hustru. Åldersuppgifter från tiden före folkbokföringens början
är knappast fullt pålitliga, men om Christin Nilsdotter var 92 år, då
hon dog, så var hon född 1633 och inemot 40 år, när hans Persson kom
till världen. Med hänsyn härtill kan hon sålunda mycket väl ha varit
hans mor.

Efter soldatens död har äldste sonen, Anders, övertagit det lilla
arrendehemmanet. Han gifte sig den 29 oktober 1729 med Elisabet Anders-
dotter (samma namn som hans mor hade). Makarna bodde kvar på Lillås i
minst tio år, och där föddes deras fyra barn: Anders den 13 augusti
1730, Nils den 13 juni 1732, Johan den 22 mars 1734 och Maria den 22
januari 1739. Bland barnes faddrar finner man Anders broder Jöns och
dennes hustru anteckande som "Jönses i Tumla".

När Anders Hansson flyttade från Lillås är okänt. Men en boupp-
teckningshandling från 1754 efter brodern Jöns hustru är han omnämnd som
bosatt i Söre, ett heman, som räknades till byn Vållered. På Söre bodde
även hans son Nils Andersson, gift med Maria Larsdoter. Makarnas dotter
Maria, född den 14 juni 1765, gifte sig med "bonden" Jonas Dahlberg från
Högstena i Skaraborgs län. Denna blev efter Nils brukare och ev. ägare
av Söre eller Söregården, som namnet skrives ibland. Släktkrönikans in-
tresse för Jonas Dahlberg och hans hustru hänför sig till det namnbyte,
som en av soldaten Hans Perssons ättlinga företog omkring 1800.
Nils Andersson äldre bror Anders bodde, sedan han flyttat från
Lillåas. på ett hemman i Stora Stensered. Även han är omnämnd i boupp-
teckningshandlingen från 1754.

(Nutida uppgifter om
1. hemmanet Lillås: areal 13 ha, därav 4 ha åker. taxeringsv. 5.600 kr,
djurbesättning 1 häst och 5 nötkreatur;
2. Söregården: 69 ha, därav 4 åker, taxeringsv. 10.200 kr, djurbe-
sättning 1 häst 7 nötkreatur;
3. Stensered - flera gårdar av ung. samma storlek: 21 ha, därav
5,5 åker, taxeringsv. 9.300, djurbesättning 3 hästar och 7 nöt-
kreatur.)

Jöns Hansson och Kierstin Jonsdotter
Jöns hansson, soldaten Perssons yngre son, var född år 1705 eller
1706. Han gifte sig med Kierstin Jonsdotter den 28 december 1728, och
hon var jämnårig med sin make. Hennes föräldrar var Jon Jonsson och
Anna Larsdotter från torpet tumla i Kölingared. Jöns och Kierstin bodde
där till en början men flyttade sedan till det något större torpet
Lilla Öhna, som namnet då skrevs. (Öna omfattar, enligt nutida uppgifter
29 ha, därav 7 ha åker och 22 ha skog och mossmarker. Taxeringsvärdet
är 9.500 kr och djurbesättningen 2 hästar och 10 kor.)

Makarna fick tre barn: Anders född den 31 augusti 1730, död den 14
september 1743 i koppor, Jan född den 26 december 1731, och - femton år
senare - Jacob född den 1 januari 1747. Denna Jacob utgör tredje (ev
fjärde) ledet i den släktkedja som här skildras.

Kierstin Jonsdotter avled den 24 augusti 1754 i "huvudsjuka" enligt
anteckning i dödboken. Boupptäckningen efter henne, vilken ovan refere-
rats till, visar familjens ekonomiska omständighter vid dödstillfället.
Den är skriven med vårdad handstil men svårläst för den ovane. Ett för-
sök till återgivning följer här. Den ursprungliga stavningen är bibe-
hållen.

Jöns Hansson avled den 2 augusti 1783 hos sonen Jacob, som då brukade
frälsehemmanet Matsarudorna i Kölingared. Han var vid sin bortgång 77 år
gammal. Bouppteckning efter honom saknas.


LILLA ÖNA
Lilla Öna
Innanför staketet och buskarna ligger boningshuset, en bygg-
nad från 1900-talet. Ladugården till höger är även från detta
århundrade. Ladan till vänster är från 1800-talet.


STORA STENSERED
Bostadshuset är från Stora Stensered och uppfört vid mit-
ten av 1800-talet. En ännu äldre manbyggnad låg ett par hund-
ra meter längre bort vid vägen. De gamla i bygden minns den.
Troligen var det där Anders Andersson med familj bodde.



Jacob Jönsson och Walborg Jonsdotter

Walborgs bröllopsdag okänd, men äktenskapet torde ha ingåtts omkring 1775.
Walborg var född den 18 augusti 1750 på hemmanet Lilla Tåhult i Kölingared.
Föräldrarna var jon Andersson och Anna Håkansdotter. Makarna fick fyra
barn: Stina var född den 24 januari 1777 , Lisa född den 11 juli 1782, Johannes
född den 19 november 1785 och Johanna född den 28 juli 1789. Samtliga föd-
des på hemmanet Matsarudorna. (Enligt nutida uppgifter om denna gård är
arealen 82 ha, därutav 12 ha åker och resten skogsmark. Djurbesättningen
är 3 hästar och 18 nötkreatur.)

Den 3 juni 1794 omkom Jacob jönsson genom "vådelig händelse", som
det står skrivet i föramlingens dödbok. Han var då 47 år gammal.
En boupptäckning efter den avlidne, daterad 16 juni 1794, visar
att familjens ekonomiska omständigheter antagligen varit relativt goda.
Något värde på jord eller hus finns inte upptaget bland ägodelarna, efter-
som Jacob endast var brukare av frälsehemmanet, där familjen bodde. Men
lösöret synes ha varit ganska rikligt. Ikontanter fanns 4 daler silvermynt.
Där fanns 2 tumlare av silver, fat, tallrikar och en bägare av tenn, diverse
högt värderade kopparkärl - kittlar - en bränvinspanna, tre ljusstakar
av mässing. Husgeraåd av trä, däibland ett väggur, förekommer vid 45 olika
rubriker och vid 22 rubriker föremål av järn, såsom grytor och pannor,

Mattisarudor
Mattisarudor
Bostadshuset, som inte finns med på bilden, är tämligen nytt
och banalt och saknar intresse för krönikan. Ladugårdens hu-
vudbyggnad är också från vår tid, men miljön med skogen i bak-
gruden kanske säger något om det gamla Mattisarudorna. Skju-
let med porten i gaveln är betydligt äldre än ladugården.


Mattisarudor
Magasinsbyggnad på Mattisarudorna
Byggnaden har ett tak, som är mycket yngre än väggarna. Des-
sa är uppförda av grovt, bilat timmer, kan vara mycket gamla,
möjligen från Jacob Jönssons tid. Huset torde ha använts som
fähus eller stall, innan det på senare tid togs i bruk för
gårdens förråd av olika slag.


yxor, hackor, liar, spadar och andra verktyg och redskap. 17 vagnar,
slädar, harvar och plogar (krokar) med tillbehör för transporter och
jordbruksarbete uppräknas. Någon i familjen har antagligen varit läs-
kunnig, för där finns en bibel - enda boken - värderad till 5
daler silvermynt. Jacob jönsson har varit rätt väl försedd med kläder,
30 plagg är antecknade, däribland en svart karpus (kanske ett arv från
farfadern, den indelte soldaten). Av kreatur fanns 3 hästar, en oxe
och en stut, 6 kor och 4 ungnöt, en get samt får med lamm. Slutsumman
av tillgångarna uppgick till 878 daler smt och 22 ören. Härifrån avgick
45 daler och 17 ören som "skuld och gield", därav 12 daler för begrav-
ningskostnader, 7 daler till boupptäckningsförrättaren samt 1 daler och
1 öre utgörande "de fattiges andel" vilken är betald och kvitterad på
handlingen av klockaren Holmgren i Kölingared. Nettot blev 833 daler
smt och 5 ören, eller enligt förrättningsmannen Specie 146 Rdr 21 Skilling
6 rst (runstycken). Boupptäckningshandlingen är undertecknad av Wal-
borg Jonsdotter, som "sielf hållit i pennan" och av den skrivkunnige
Lars Mällberg. Nämndemannen Gunnar Lenberg har deltagit som värderingd-
man.

En jämförelse med den äldre boupptäckningen, som i sin helhet ingår
i denna berättelse, visar att Jacobs ekonomiska ställning varit mycket
bättre än faderns var, då hans hustru avled, även om myntvärdenas och
penningvärdets förändringar försvårar en sådan jämförelse. Av intresse
är också, att bland Jacobs lösöre fanns kvar en del gammalt arvegods.
Förekomsten av ridsadlar och även en "kvarnsadel" vittnar om att både
män och kvinnor på den tiden färdades en del på hästryggen - även
varulaster forslades på detta sätt - naturligtvis beroende på vägarnas
och stigarnas samt fordonens primitiva beskaffenhet.

Efter makens död har änkan och barnen under ett antal år bott kvar
på Matsarudorna. Dottern Stina har som gift blivit bosatt där, och de
övriga barnen har, allteftersom tillväxt, genom arbete själva bidragit
till sin och moderns försörjning. På ålderdomen har Walborg jonsdotter
flytat till gården Hallen i Kölingared, där hon hade släktingar. Hon
avled den 6 mars 1825, 74 år 4 mån. 18 dagar gammal.

Johannes Jacobsson-Dahlberg och Catarina Nilsdotter

År 1805 flyttade drängen Johannes Dahlberg till Fröjered i Skara-
borgs län från Ingareds säteri i Kölingared, där han haft tjänst sedan
1799. Johannes, son till den omkomne Jacob jönsson på Matsarudorna,
hade tydligen tagit sig ett nytt namn. Med sig från Ingared hade han
en orlovssedel från husbonden, i vilken denna med vitsordet "Wackert"
betygsatte Johannes förhållande i tjänsten och förmodligen även upp-
trädande i övrigt. Vitsordet finns inskrivet i Fröjereds flyttning-
längd. Samma vitsord får han med sig, när han efter ett år på gården
Wäbjörnstorp lämnar Fröjered och återvänder till hembygden. Det kan an-
tecknas att detta vitsord inte är vanligt bland de varierande omdömen,
som kom tjänstefolket i Fröjered till del enligt tidens kyrkböcker.
I inflyttningslängden från Kölingared för året 1806 finns emellertid
ingen med namnet Dahlberg inskriven men väl en Johannes Jacobsson, och
denne är inte dräng utan "lärling". Utflyttningen från Fröjered och in-
flyttningen till Kölingared har skett ungefär samtidigt - vid Mikaeli-
mässan, tjänstefolkets lagstadgade flyttningstid i slutet av september,
någon gång under förra hälften 1800-talet flyttad till slutet av ok-
tober, då den s.k. friveckan började. Man kan antaga, att Johannes
Jacobsson och Johannes Dahlberg är samma person, och att antagandet bestyrks
av släktundersökningens fortsättning. Namnbytet synes ha mött motstånd
från något håll - måhända vid inskrivningstillfället i hembygden. (Jmr
"anteckning" citerad från en husförhörslängd längre fram i krönikan!)

Det är troligt, att Johannes i Wäsbjörnstorp har börjat lära sig
murareyrket, blivit lärling enligt den terminologi, som brukades under
skråväsendets tid. Var han uppehållit sig åren 1806 - 1811 har inte
kunnat klarläggas. Men i en husförhörslängd från Falköping från det
sistnämnda året finns en anteckning om honom. Där heter han åter Dahl-
berg, och att han är gesäll och född den 19 november 1785 i Böne pastorat.
Att han är identisk med Johannes från Matsarudorna kan inte finnas nå-
got tvivel om. Eftersom lärlingen har blivit gesäll, måste han under
några år före 1811 ha praktiserat sitt yrke på olika orter, som re-
geln var. Detta kan förklara hans "obefintlighet" i kyrkböckerna den
ovan anförda tiden.

Den 28 januari 1815 ingår Johannes, nu "murarmästare", äktenskap
med catarina Nilsdotter, som är piga hos en bonde i Agnestad utanför
Falköping och dotter till hemmansbrukaren Nils Svensson och hans hustru
Karin Persdotter från Lilla Bosslycke i Häggum. Catarina var född den
1 januari 1789. I vigselboken finns antecknat, att brudgummen vid den
hötidliga akten erlagt 1 riksdaler specie - 6 daler smt enl. antaget
myntvärde 1776 - till kyrkan, vilket är mycket i jämförelse med vad
många andra har betalat vid liknande tillfällen. Om detta kan tagas som
tecken på någon slags generositet är ovisst. Troligare är att han som
murarmästare hade att följa en viss tradition. De nygifta bosatte sig
först på Perstorpo i Agnestad, men har flyttat till Jäppabolet och där-
efter till Kvarngården i Luttra församling, där de sedan under många
år bott kvar på ett torp under Nohlgården.

Följande barn föddes i familjen: dottern Beata Lovisa den 16 juni
1816 (obs. två förnamn, vilket är ovanligt vid denna tid bland allmogen!)
sonen Pehr Henrik den 9 december 1818, död 1820, dottern Maja Stina den
27 april 1825 och dottern Mathillda den 20 september 1829.

Anteckningarna i husförhörsböckerna visar, att familjen var kyrksam
och regelbundet bevistade husförhören samt gick till nattvarden. Barnen
lärde sig läsa och hade godkända kunskaper i trosläran; Anders hade
betyget ab, döttrarna b.

År 1847 flyttade murarmästaren Johannes Dahlberg med sin familj till
svärföräldrarna på Lilla Bosslycke iHäggum, vilet hemman, 1/4 mantal
"frälse", han enligt lagfartsansökan den 13 november 1848 inköpt av
lantjägmästaren A. P. Hagström, Storegården, Sätuna. Johannes Dahlberg
avled den 1 april 1868, 82 år 4 mån. 6 dagar gammal. Hustrun, Cata-
rina Nilsdotter, avled den 6 januari 1869, 80 år och 6 dagar gammal.

Johannes Jacobssons namnändring kan förklaras på följande sätt. På
Söregården i byn Vållered bodde under johannes barndom bonden Jonas
Dahlberg, inflyttad från Högstena i Skaraborgs län. Han blev, som tidi-
gare nämnts, gift med maria dotter till Nils Andersson, Söregården.
Hon var syssling till den 20 år yngre Johannes. Jonas Dahlberg och hans
hustru hade en som, Johannes, som dog vid tre års ålder 1789. År 1800
föddes i hemmanet en andra son, som fick ärva den avlidne broderns namn,
och således även han hette Johannes. Men även denne dog vid späd ålder.
Någon tredje son fick makarna inte. Johannes Jacobson blev faderlös
1794, då han var 9 år. Hans hem på Matsarudorna låg någon kilometer
från Söregården, där hans gifta syssling Maria bodde. Det kan vara möj-
ligt att den faderlöse pojken fick ett andra hem hos henne och hennes
make. Det kan han varit under de tiden - de åren - då deras bägge söner
levat och dött.

Av faderskapsanteckningar bl.a tycker man sig finna, att släktför-
bindelserna vårdats med omsorg bland allmogen på den tiden. rörligheten
inom befolkningen och kontakterna med avlägsnare bygder har varit obe-
tydlig. Man valde make och maka inom ett begränsat och känt område, som
sällan gick utöver socken- eller föramlingsgränseerna. Släktskapen var
därför mångförgrenad bland befolkningen inom en bygd, och troligen var
släktkänslan stark. Kom någon anhörig i svårigheter genom dödsfall eller
på annat sätt, så fick man lita till varandra, om man behövde hjälp. Så
har antagligen varit fallet med familjerna på Matsarudorna och Söregår-
den. Bägge har haft sina prövningar. Marias och jonas söner, bägge med

Bostadhus i Söregården
Nuvarande bostadshus i Söregården
Det är en rymlig gammaldags bondgård - c:a 100 år - nu i
viss mån moderniserad.


Ladugården i Söre
Ladugården i Söre
Bron till foderrännet är av yngre datum, men annars kan nog
delar av denna byggnad vara från Jonas Dahlbergs tid. Kanske
också de gamla almarna.

namnet johanes, dog som små barn. Ett faderlöst släktbarn fanns i när-
heten, var kanske rent av fosterbarn på Söregården vid den tiden. Han
hette också Johanes. Som "arv" efter sysslingbarnen kan han ha fått
bära deras faders efternamn. Så kom det i alla fall att finnas en Jo-
hannes Dahlberg, och han har, av allt att döma, till Maria och Jonas
glädje varit välartad.

En viss tveksamhet kan möjligen spåras hos Johannes inför namnbytet,
kanske också - som ovan antytts - ett visst motstånd från utomstående.
Ett tecken på detta är att fadersnamnet återtogs vid hemkomsten från
Fröjered. Ett annat finner man i en husförhörslängd från Luttra. Där
står joannes inskriven med tillnamnet Dahlberg men med följande bly-
ertsanteckning bredvid: "ändrar namnet till Jacobsson". Vad som ligger
dolt här får man inge vetskap om. Det kan vara påverkan från inskriva-
ren - församlingspastor - och därutav provocerad tveksamhet. Någon åter-
gång till Jacobsson blev det emellertid inte.

Anders Dahlberg och Christina Johansdotter
Johannes son Anders gifte sig med hemmadottern Christina Johansdotter
från Brännebacken, Häggum. Hon var född den 19 december 1833 och sålunda
nära 11 år yngre än maken. Föräldrarna var hemmansägaren Johannes Larsson
och hans hustru Maria Jansdotter från Sjogersta. Efter gammal ordning
hölls s.k. fästningsstämma mellan föräldraparen, och lysning i kyrkan
skedde första gången den 3 april 1854, varefter vigsel följde den 9 juli
samma år. Anders Dahlberg med maka bodde tills vidare kvar på Lilla
Bosslycke som brukare och blev sedan hemmanets ägare efter fadern.
Christinas föräldrar synes ha varit välbärgade bänder. Förutom Bränne-
backen ägde de Toragården och Qvarnslätten med tillhörande tullmjöls-
kvarn, vilken drevs av en liten bäck, som rinner genom Toragårdens
ängar. Vid arvskifte efter Johannes Larsson tillföll hälften av Tora-
gården och Qvarnsläten Christina och hennes make, varefter andra hälf-
ten av vardera gården tillköptes och sammanslogs med de ärvda delarna.
Förhandlingarna härom tog tid, och först 1875 var uppgörelsen och
lagfartsproceduren klar. Men redan ett par år tidigare hade Anders och
Christina Dahlberg avyttrat Lilla Bosslycke och flyttat till Toragården,
där de stannade livet ut.

Fyra söner och en dotter hade blivit födda på Lilla Bosslycke,
nämligen: Johan Alfrid den 2 februari 1855, Richard Natanael den 10 ok-
tober 1857, Frans Gerhard den 24 september 1860, Thure Lonard den 18
april 1863 och charlotta Josefina Elisabet den 24 januari 1867. (Man
kan lägga märke till att minst två förnamn nu ges åt varje arn, medan
under föregående århundrade ett namn var regel bland allmogen.)

Anders, Christina och Elisabet Dahlberg
Anders och Christina Dahlberg med dottern
Elisabet (Elise).
Kortet taget
1873, då ANders fyllde 50 år.
(På originalets baksida: "Från Ögren's
fotografiska Atelier invid Falköping's
Station".)


Torsgården
Torsgårdens mannbyggnad. Bilden tagen omkr. 1920. Stående till höger ägaren
Alfrid Dahlberg, längst till vänster hans syster ELise, sittande på trap-
pan brorsonen Sam Dahlberg. Byggnaden brann ned till grunden i maj 1972.


Anders Dahlberg hade lärt sig muraryrket av sin far. När sönerna
vuxit upp, och så länge de bodde kvar hemma och kunde utföra en del av
gårsbruket, åtog han sig mureriarbeten i bygden. Sålunda deltog han i
restaureringsarbetet på Dagenäs slottsbyggnad vid Hornborgasjön år 1874.
I sin hembygd blev han en mycket betrodd man. Under flera decennier var
han Häggums ledande kommunalman och ordförande i stämma och nämnd, vil-
ket församlingens kyrkoherde vittnade om vid hans jordfästning. Han
avled den 19 juli 1904, 81 år 6 månader och 16 dagar gammal. Hans hustru
Christina Jonsdotter avled den 26 november 1917, 83 år 11 månader och
7 dagar gammal.

Anders och Christina Dahlbergs barn
Den äldste, Johan Alfrid, blev jordbrukare och övertog Toragården
med Qvarnslätten år 1900. Liksom fadern var han under många år hemkom-
munens mycket betrodde kommunalman. Han avled ogift den 23 mars 1946,
91 år 1 månad och 21 dagar gammal. På sin ålderdom, då han var mellan
85 och 90 år, författade han uppsatsen "Några minnesbilder från Häggums
socken 1860 - 1940", postumt publicerad i Falbygdens hembygds- och forn-
minnesförenings årsskrift "falbygden" för år 1971.

Richard Natanael, jordbrukare i hembygden, gift med Anna Sofia Anders-
dotter från Häggum. Han avled den 8 januari 1899, 41 år 2 månader och
28 dagar gammal.

Frans Gerhard, folkskollärare i Kinne Vedum, gift med Augusta Lovisa
Pehrson från Härja. Han var även klockare och organist i församlingen
och mycket anlitat kommunalman. Han avled den 31 januari 1937, 76 år 3
månader och 7 dagar gammal (släktkrönikörernas fader och farfader)*.

Thure Leonard, folkskollärare och barnavårdsinspektör i Göteborg
och gift med Nicoline Andersson från Göteborg, avled den 27 februari
1947, 83 år 9 månader och 29 dagar gammal.

Charlotta Josefina Elisabet skötte sin broder Alfrids hushåll. Hon
avled ogift den 22 februari 1944, 77 år och 28 dagar gammal.

Till släkten hör ytterligare tre generationer med representanter i
livet. Den yngsta har ännu ej trampat ut barnskorna och utgör måhända
ett löfte för framtiden. De kvarvlevande av den äldsta befinner sig
högt upp i ålderdomen. Den mellersta står i sin medelålder med kvali-
ficerad utbildning inom olika områden. De gamla yrkena, jordbruk och
hantverk, saknar representanter i de sena släktleden.

Göteborg och Skoghall i juni 1972
Oskar Dahlberg Jan Dahlberg